65 dagar har det nu gått sedan min bukplastikoperation och jag har varit på slutbesök hos ssk på Art Clinic i Halmstad. Nu känner jag mig redo både att berätta och visa bilder, så förbered dig på en stunds läsning.
27 januari: Fr o m denna dag var det stopp för att äta värktabletter såsom t ex Diklofenak och Ipren. Även naturläkemedel var viktigt att sluta med. En vecka före operation fick jag heller inte dricka någon alkohol, vilket i och för sig inte stör mig alls, då jag sällan dricker. Ovanstående restriktioner har betydelse för blödningsrisk vid operation samt kroppens läkningsförmåga.
10 februari: Anlände tidigt på morgonen till Art Clinic i Mölndal och fick omgående förbereda mig för operationen. Inom ett par timmar sov jag gott och vaknade utan illamående. Underbart att slippa den där narkosen i gasform. Jag kände mig ovanligt ”vaken” och smärtan stillades med morfin.
11 februari: På morgonen kom ssk och drog bort dräneringsslangarna. Kan inte säga att det gjorde outhärdligt ont, men det kändes och det var mycket obehagligt. Det värsta (över huvud taget med detta ingrepp) var när jag skulle få på mig gördeln. Jag valde att lägga till 500 kr och få en bättre gördel och står du inför en bukplastik så rekommenderar jag dig utan att tveka att lägga till de där extra pengarna. Den man ”får” för en billigare slant är totalt värdelös och jag förstår de som klagar på att det är så jobbigt att sova med gördel. Jag kan ju lätt säga nu att jag vill inte ens vara utan min. Nåja, tillbaka till påklädningen. Det gjorde fruktansvärt ont att få på gördeln, så ont att jag skrek rakt ut och det rann tårar, trots smärtlindring ganska nära inpå innan. Dock så gick det relativt snabbt och nu efteråt så är det värt varenda stund av smärta.
Rond – Det visade sig att det varit ganska komplicerat att operera mig eftersom jag hade ett navelbråck, som inte upptäckts tidigare. Om jag haft det länge (kanske till och med vid min akuta tarmbråcksoperation) kunde dr Pelle inte svara på. Han hade i alla fall rättat till det, samt sytt ihop magmusklerna (som glipade 5 cm) och naturligtvis skurit bort överhänget (1,4 kg). Han sa att han i alla fall trodde han lyckats. Så fick jag åka hem. Hade dottern hos mig första dygnet.
12 februari och en dryg vecka framåt bodde mamma här och tog hand om mig. Tur var det, för jag orkade inte vara uppe långa stunder åt gången. Smärtan fick jag lindra med extra starka Alvedon, Naproxen och Oxynorm. Det gick väldigt bra.
17 februari: Återbesök på Art Clinic i Halmstad. Mor körde mig, eftersom jag ännu inte fick eller kunde köra själv. Allt såg bra ut och ssk tog hälften av stygnen runt naveln, tog bort tejpen, rengjorde och satte på ny tejp. Ssk sa att jag ska vara glad att det var kö i landstinget för nu fick jag komma till en av Sveriges skickligaste plastikkirurger.
24 februari: Återbesök på Art Clinic i Mölndal, där samma procedur som föregående vecka upprepade sig och resten av stygnen runt naveln togs bort. Snittet på magen är sytt med invändiga stygn så det är bara om någon tråd sticker ut genom huden som man behöver ta bort just det stygnet. Denna resa klarade jag av att göra själv. Provkörde lite här hemma i stan i början av veckan, så jag säkert visste att jag skulle klara av de moment som krävs vid bilkörning. Vid denna tid åt jag heller inte morfin längre utan klarade mig på övriga värktabletter.
Jag var lite svullen och fick låna en extragördel (en sådan där som är dålig att använda bara som den är) att ha utanpå min egen. Detta skulle jag ha dagtid under ca 1 veckas tid. Jag fick sedan ett återbesök i Halmstad där jag lämnade tillbaka gördeln och det konstaterades att svullnaden gått tillbaka. Allt såg fortfarande fint ut.
14 mars: Återgick till arbete 50 %.
21 mars: Började åter jobba heltid, vilket kändes underbart skön. De sista två veckorna hemma var långtråkiga och det kändes skönt att komma igång med vardagen igen. Visserligen kände jag först när jag började jobba att jag hade en trötthet jag inte var van vid (kände inte den på samma sätt hemma), men det tog inte lång tid innan jag var inne i ”snurren” igen.
IDAG har det, som sagt, gått 65 dagar sedan operation och jag har varit i Halmstad på mitt slutåterbesök där ärret undersöktes och nya foton togs. Ssk var imponerad av mitt läk-kött. Det som ligger framför mig nu är att fortsätta med gördeln dagtid ytterligare en vecka och efter det börja vänja mig av med den genom att starta med varannandag-användning. Tejpa ska jag göra ytterligare ca 4-6 månader. Jag ska naturligtvis fortsätta att ta det lugnt med tunga lyft, men annars kan jag i princip leva som jag gjorde före operationen. Det jag kan tänka på och som jag redan gjort är att packa färre varor i fler kassar, ta vagn fast jag handlar lite, bära några vedklampar i taget och hitta andra alternativ till att lösa hantering av tunga prylar, något som jag redan gör.
Så kommer vi då till de intressanta bilderna. Eftersom jag fortfarande bär gördel så syns det märken efter sömmar och dylikt på min kropp, men det är ju inte det som är det väsentliga. Jag har svårt att själv tro på att det är MIN mage som är så fin, utan veck, häng och överdrivet kraftiga bristningar. Jag trodde aldrig att det skulle bli så fint och därför är jag extra nöjd, trots gäddhäng, löst och rynkigt skinn på låren, höftsladder m m. Min dotter frågade mig för ett par veckor sedan: ”Mamma, om du hade pengar, skulle du rätta till det där andra då också?” Det tog nog inte ens 3 sekunder så svarade jag ett tydligt och bestämt: ”Nej!” Jag har fått bort det som var ett medicinskt problem och jag kommer inte må bättre inombords för att jag är slät överallt. Jag mår redan bra inuti! Det gjorde jag faktiskt redan innan operationen, men det är först det sista året som jag lärt mig tycka om mig själv och det handlar inte om hur jag ser ut, utan jag har faktiskt aktivt jobbat med mitt sätt att tänka (tankar skapar känslor) och jag kan nu både tänka och känna att jag duger precis som jag är. Idag kan jag ställa mig naken framför en spegel, titta på min platta fina mage, men också se resterna (skinn) av övervikten på andra ställen på kroppen, ålderns tecken på både kropp och i ansikte, mina bröst som aldrig varit fasta och uppnosiga (inte ens när jag var ung) och ändå högt säga: ”Jag är vacker på både insidan och utsidan! Jag gillar mig! Jag duger precis exakt så här!”
Jag kommer att lägga ut bilder om några månader igen, men tills vidare så blir detta sista inlägget i denna blogg. Tack till er som följt mig under de här 5 åren!
Före och efter framifrån:
Före och efter från höger (tyvärr blev efter-bilden inte så bra):
Före och efterbilden från vänster:
112 och ned 